I en artikel i Expressen kallar Anna Dahlberg debatten om sjukförsäkringen för ”årets dummaste debatt”. Det ligger mycket i hennes slutsats. Vi går nu från ett system där massor av människor dömdes att leva som förtidspensionärer med låg ersättning till ett system där människor tidigt får hjälp med rehabilitering och arbetsträning. Säkert finns det alltid saker som kan göras bättre, men dagens verklighet måste vägas mot gårdagens.
Själv tänker jag på alla dem som efter tolv månaders sjukskrivning på deltid tvingades välja mellan att helt sluta arbeta och förtidspensioneras eller försöka gå upp till heltid. Många av dem klarade inte av att så hastigt gå tillbaka till arbetet. När S-regeringen bestämde sig för att halvera sjukförsäkringarna löste man det genom att förtidspensionera 140 personer om dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker att man ska granska noga varför deltidsarbetande kvinnor är stressade och inte nonchalera de bakomliggande orsakerna. För att de har extremt otrygga arbetsvillkor – de saknar helt enkelt anställningstrygghet och kan inte försörja sig på sitt jobb då de inte får gå upp till heltid. Ändå bär de det tyngsta samhällsansvaret i sina jobb – att ta hand om människor och stå för den fysiska omvårdnaden; att vårda och utbilda de yngsta och att vårda de äldsta. Det är extremt otryggt att gå på vikariat, jobba på timmar, arbeta deltid. Den här regeringen har också gjort allt för att försämra kvinnors arbetsvillkor när de inför sådana deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen att kvinnor måste sluta jobba för att de annars inte får någon ersättning den tid de inte lyckas få jobb. “Deltidstraditionerna” inom vård, skola omsorg speglar den urgamla synen på kvinnor som reservarbetskraft, som man endast kallar in motvilligt och vid behov. Vikariat och visstidsanställningar på deltid, timanställningar – där arbetsinsatsen ofta är mycket högre än anställningsprocenten. Det är ett sätt för arbetsgivare att få jobbet gjort till en billig penning. Och kvinnor ställer upp för de har inget val, då de arbetar inom kvinnodominerade och därmed också lågavlönade sektorer, där anställningsvillkoren i åratal sett likadana ut – med otrygga anställningsformer och deltid som regel och fast heltid som ett definitivt undantag. Det finns ingen tradition av fasta heltidsanställningar, för man ser inte kvinnor som försörjare, trots att de i praktiken många gånger är det.
SvaraRadera