Taken i A-kassan

Taken i A-kassan Det är påfrestande att bli arbetslös. Oron för sin privatekonomi och allmänna livssituation gör det inte lättare att aktivt söka jobb.

Det finns fortfarande mycket att göra för att underlätta omställningen till ett nytt jobb – sänka trösklarna genom provanställningar, öppna för utbildningsplatser och ungdomsavtal med mera.

Dessutom är det viktigt att en människa inte drabbas för hårt av akuta penningbekymmer. Därför är det nödvändigt med en rejäl inkomstförsäkring. A-kassan borde ingå som en obligatorisk del av de allmänna socialförsäkringarna. Särskilt under de första månaderna måste inkomstbortfallet kompenseras betydligt bättre än i dag.

Svenska Dagbladet redogör för att endast 12 % av de arbetslösa har 80 % av sin inkomst försäkrad vid arbetslöshet. Det är uppenbart dags att äntligen ta en ordentlig diskussion om taken i A-kassan

Onödigt beslut om sjukförsäkringen

Igår fattade riksdagen ett ganska luddigt beslut. Sverigedemokraterna och de rödgröna partierna enades om att ändra en formulering i lagen om sjukförsäkringen. Det handlar om prövningen mot arbetsmarknaden som Försäkringskassan ska göra efter 180 dagars sjukskrivning.

Enligt riksdagsbeslutet ska framöver en sjukskriven persons arbetsförmåga prövas mot ”normalt förekommande arbeten” i stället för mot ”den reguljära arbetsmarknaden” som det heter idag. Det är svårt för vem som helst att förstå skillnaden mellan de här begreppen och även till exempel Försäkringskassan menar att skillnaden har en mycket begränsad betydelse. Därför kommer den nya formuleringen säkert inte att göra någon stor skillnad vare sig till det bättre eller till det sämre.

Särskilt märkligt blir detta beslut med tanke på att Försäkringskassan redan startat ett seriöst arbete med att utveckla begreppet arbetsförmåga. En ny proposition om detta kan förväntas komma till riksdagen nästa år.

Det blir allt mera uppenbart att fler människor nu får hjälp tillbaka till ett friskt och aktivt liv, tack vare den nya sjukförsäkringen. Innan 180 dagar har gått har närmare 90 % redan lämnat sjukförsäkringen och fått tillbaka sin arbetsförmåga. Oppositionspartierna har nu accepterat tidsgränserna i sjukförsäkringen och har inte längre så mycket att bråka om. Kanske är det därför de driver igenom ett beslut utan tydligt innehåll.

Möte i Kampala

Det är en stark upplevelse och spännande att delta i denna stora kongress och sitta i olika möten, där parlamentariker från 159 länder deltar.

Det är också en skiftande upplevelse att lyssna på anföranden från olika parlamentariker. En del, som deltagare från Nordkorea eller Iran handlar mest om det egna landets fantastiska utveckling, medan andra försöker ta upp globala frågor om hur parlament och demokrati ska stärkas och utvecklas. Länder som är uppenbart odemokratiska reserverar sig sällan i dessa sammanhang, utan nöjer sig med att dra tillbaka sina förslag, när de inte har chans att gå igenpm.

På mötet i Kampala beslutades härom dagen att kongressen ska enas om ett skarpt uttalande emot dödandet och förtrycket i Syrien och uttala sig för att FN ska få ett starkare mandat att värna säkerheten för civilbefolkningen. Det var minst sagt olika utgångspunkter i diskussionerna om resolutionstexten, men till sist drog Syrien och Iran tillbaka sina förslag til sin alternativa resolution, som inte tog avstånd från regimens förtryck

Svenske vice talmannen Ulf Holm (mp) tog i sitt utmärkta anförande upp den hårdnande attityden mot homosexuella i Uganda, och det väckte viss uppmärksamhet.

Själv deltog i jag i debatten om förslaget till resolution från utskottet om ”drawing lessons from recent events in the middle east and north Africa”. Mitt anförande handlade bland annat om att hänsynen till tradition och kultur inte får stå i vägen för kvinnors rättigheter eller för religionsfrihet i ett sekulärt samhälle. Definitiva dokument med resolutuionstexter från de olika utskotten beslutar vi i avslutningsplenum på fredag.

Vilken internationell fråga ska prioriteras?

Den frågan väcker debatt på den interparlamentariska kongressen i Kampala.

I morgon flyger jag med den svenska riksdagens IPU-delegation till Kampala i Uganda. Interparlamentariska Unionen har sin årliga stora kongress där. Cirka 150 länder representeras och man tar upp olika ämnen och kompromissar fram resolutioner, som skickas till FN, som i sin tur kan ta upp dem till behandling.

Vid varje kongress formuleras ett uttalande, ett ”emergency item” – om någon aktuell, allvarlig fråga . I år föreligger hittills två förslag, ett från Kanada och ett från Syrien. Kanada föreslår att inbördeskriget i Syrien lyfts till att bli ett ”emergency item” medan Syrien föreslår att Israels ockupation av syriska Golan ska lyftas fram som huvudfråga.

Under kongressen pågår utskottsarbete. Jag själv arbetar i utskottet för fred och internationell säkerhet. I år är uppgiften att formulera erfarenheter och visioner med anledning av den arabiska vården.

Ta med pensionen utomlands?

I dagarna går heta diskussioner om nittiosexåriga Evas rätt att få garantipension utbetalad till Thailand, dit hon flyttat. Nog känns det hårt att en gammal människa efter en tid i Thailand plötsligt får sin kanske enda inkomst stoppad

Min första reaktion är att det verkligen är sorgligt att en person inte nås av tydlig information om reglerna, innan hon flyttar. Garantipension får man ju bara ta med sig till EU/ESS samt till Kanada, som Sverige har avtal med.

Det vore naturligtvis bra om man kunde ta med sin garantipension till flera länder, men det är inte så enkelt som man kan tro att genomföra. Den allmänna pensionen, som människor tjänat in till, får man redan i dag ta med sig över hela världen. Men garantipensionen betalas ut som en garanti till trygghet för dem som bott i Sverige men inte betalat in tillräckligt till sin pension. Därför måste det till exempel vara klart att myndigheterna får information om eventuella andra bidrag eller pensioner, och ett sådant avtal om samordning har Sverige med EU och med Kanada.

Jag tycker verkligen det är dags att Sverige försöker komma överens med flera länder om avtal som gör att man kan ta med sig garantipensionen.

Arbeta längre - utmaning eller hot?

Arbeta länge – utmaning eller hot

Det blev stor uppmärksamhet när statministern gick ut och talade om höjd pensionsålder. Ändå vet alla som är insatta i pensionsfrågor att varje årskull i snitt behöver jobba lite längre för att få ut samma pension som föregående årskull. En viktig - och i sig glädjande orsak – är vi lever allt längre. I dag lever en svensk i genomsnitt ett och ett halvt år längre än när pensionsreformen beslutades i mitten på nittiotalet.

Dagens Sydsvenskan beskriver i en artikel de olika reaktionerna på diskussionen om längre arbetsliv. Genomgående tycks de som är kritiska utgå ifrån att man kommer att tvinga människor att jobba längre.

Jag menar tvärtom att det i första hand handlar om att skapa möjligheter och uppmuntran att jobba längre. Det är positivt om vi kan komma ifrån den åldersdiskriminerande inställningen att alla borde sluta jobba senast vid 65. Exemplen är många på hur duktig arbetskraft tvingas sluta, ofta på ett O-flexibelt sätt. Det finns till och med lärare som måste lämna sina elever mitt under en termin bara för att arbetsgivaren – och även facket – håller så hårt på den exakta åldersgränsen. Naturligtvis ska människor som vill sluta jobba kunna göra det, men även de får glädje av om det är fler människor som jobbar och bidrar till ekonomisk utveckling.

Den pågående pensionsåldersutredningen undersöker nu möjligheterna att höja åldersgränsen för rätten att arbeta, att anpassa andra regler om tjänstepension mm, att öka möjligheterna till att byta jobb, att förbättra arbetsmiljön med mera med mera.

Jag ser fram emot att allt fler som vill jobba längre också får möjlighet att göra detta.

Nu stängs Dag Hammarskjölds Backåkra

Visst är det en nationell skandal att Hammarskjöldsmuseet i Backåkra stängs. Dag Hammarskjöld förordade i sitt testamente att Backåkra skulle tillfalla Svenska Turistföreningen (STF), som nu inte har råd att sköta verksamheten längre.
Dag Hammarskjöld är en av vår historias viktigaste och största personer. FN-administrationen blev under hans tid en egen maktfaktor med egna fredsbevakade styrkor. Mindre länders rättigheter stärktes. Det finns verkligen anledning att fundera över hur vi vårdar minnet av generalsekreteraren femtioett år efter att flygplanet med honom störtade i Endola.

Jag har flera gånger motionerat i riksdagen om att Sverige borde ha ett levande museum över en av sina mest kända medborgare. Ett sådant museum skulle samtidigt visa FN:s historia och Sveriges roll i FN genom tiderna. En naturlig plats för detta är just Österlen där Dag Hammarskjölds gård Backåkra ligger. Därför skulle det vara naturligt att överlåta fastigheten till Statens Fastighetsverk, som ju har ansvar för att förvalta kulturarv.

Nu blir det inte utveckling men avveckling av det Hammarskjöldminne som finns. Regeringen borde genom Kulturdepartementet agera för att Sverige ska få ett FN-museum i Dag Hammarskjölds Backåkra. Det är han och FN värda.