Avgifterna på Öresundsbron

Regeringen förlorade i dag voteringen om Öresundsbron. Men vad detta innebär för framtida avgifter är helt omöjligt att förutsäga.

Broavgifterna över Öresund är för höga i dag, både för bilar och för tåg. Huvudfelet är de gamla danska och svenska riksdagsbesluten om att trafiken ska bekosta hela brons byggkostnader utan hjälp av skattesubventioner. Besluten på 1990-talet styrdes av att försöka lugna de många bromotståndare som fanns på den tiden.

I Riksdagen idag stod Alliansregeringens förslag mot de rödgrönas och Sverigedemokraternas gemensamma reservation. Regeringen ville ge Trafikverket rätt att bestämma tågens passageavgifter över bron. Oppositionen sade nej.

Inget av dessa två förslag innebär någon hundraprocentig garanti för låga tågavgifter på bron i framtiden. Tvärtom innebär inget av alternativen något konkret förslag till avgiftsnivå på Öresundsbron.

Det som gjorde att jag kunde stödja Alliansregeringens förslag var att riksdagen då skulle begära en omfattande beskrivning av förslagets förväntade konsekvenser på kort och på lång sikt. Det är ju viktigt att inte broavgifterna blir så höga att de motverkar pendling och integration över sundet.

Hur broavgifterna kommer att se ut i framtiden är fortfarande osäkert efter dagens framgång för oppositionen. Nu gäller det att gå vidare och fortsätta att arbeta för att riva olika gränshinder mellan Sverige och Danmark och hålla broavgifterna nere.

Höga broavgifter - hindrar handel och utveckling

I dagens Sydsvenskan sammanfattar Pia Kinhult (M) alldeles utmärkt de felaktiga utgångspunkter som ligger bakom förslaget till höjda tågavgifter på Öresundsbron. Hon öppnar också för att framtida överskott från Öresundsbron borde kunna användas för satsningar på skånsk infrastruktur. Själv har jag motionerat i riksdagen om att broavgifterna liksom Stockholms trängselavgifter ska kunna bekosta regional infrastruktur.

Enligt de gamla riksdagsbesluten i Danmark och Sverige ska broinvesteringen lånefinansieras och alla lån betalas av intäkterna från bilister och tågresenärer. Detta beslutade man för att lugna de många bromotståndare som fanns på den tiden. Om argumentet för att bygga bron var förväntad integration och ekonomisk tillväxt, är det kontraproduktivt att kräva hundraprocentig självfinansiering av bron. Men detta beslut får vi nog leva med tills broinvesteringen är betald. Ändå gäller det att ta hänsyn till vilken negativ effekt alltför höga avgifter har, både på integrationen över Öresund och på de nationella kontakterna med Danmark och övriga Nordeuropa.

Höga broavgifter innebär handelshinder som är jämförbara med tullavgifter. Alltför höga avgifter motverkar i verkligheten lönsamhet för bron och ekonomisk tillväxt i regionen. Mycket låga avgifter för tåg och bilar över bron skulle kanske minska brons lönsamhet, men det skulle samtidigt uppvägas av högre ekonomisk tillväxt i Sverige och Danmark. Fler människor skulle resa över bron.

I debatten talar många om att Skånetrafiken ska betala för sin regionala trafik. Då glömmer man att en stor del av tågtrafiken över Öresund berör nationella intressen för hela Sveriges förbindelser med kontinenten, bland annat genom att erbjuda transittrafik för svenskar på väg till Kastrup.

Tyvärr är det motvind från alla partier i Riksdagen, när det gäller att skapa förståelse för Öresundsregionens unika roll. Nu får vi andra kämpa för att kommande beslut inte öppnar för okontrollerade och skadliga avgiftshöjningar i dag eller i morgon. Det liggande förslaget till Riksdagen innebär att Trafikverket får rätt att bestämma broavgifter för Skånetrafikens tåg över bron. Vad det skulle innebära är svårt att säga. Men jag vill allra minst ha en försäkring om att riksdag och regering inte kommer att acceptera kraftiga avgiftshöjningar utan hela tiden bevakar hur nivåerna på avgifterna påverkar integrationen.

Dags för ny Öresundsförbindelse

I lördags satt jag i vinterkylan och värmdes av alla artister som festade in den nya Citytunneln i Malmö. Det är verkligen värt att fira att restiderna kortas och att det blir bättre kollektivtrafik för bland annat de över 20 000 människor som jobbar och bor på vardera sidan om sundet.

Nu är det dags att tänka på nästa förbindelse över Öresund. Kvällsposten berättar i dag om IBU-Öresund som presenterar ett förslag om tunnlar för tåg- och biltrafik mellan Helsingborg och Helsingör.

Många människor på andra håll i landet tycker kanske att det får räcka med satsningar på Skåne. Men då glömmer de att trafiken över Öresundsbron betalar alla kostnaderna för brobygget och att samma sak är fullt möjlig för en ny förbindelse, med det tryck i utvecklingen som nu finns i Öresundsregionen.

Det är som sagt vi som åker över sundet som betalar broinvesteringarna, inte skattebetalarna. Om avgifterna ska vara kvar efter det att bron är betald, vad ska de användas till då? Vi är några som har föreslagit att avgifterna då ska gå till andra infrastruktursatsningar i Öresundsregionen. Det borde vara lika naturligt som att Stockholms trängselavgifter går till Förbifart Stockholm. Vi väckte en riksdagsmotion om detta i oktober.

Forsätt förbättra sjukföräkringen

Den nya sjukförsäkringen har hjälpt många människor att snabbt få rehabilitering och stöd. Allt fler människor hittar nu en väg tillbaka. Men reformen har inte varit perfekt. Från Folkpartiets sida har vi drivit att vi måste se över de fall som verkar orimliga och ta reda på om det är Försäkringskassan som gjort misstag eller om lagstiftningen bör förtydligas. Därför är det glädjande att alla Allianspartier är överens om att vi nu ska se över och förbättra delar av sjukförsäkringen. Det arbetet ska börja omedelbart.

Skåne förlorar på dåligt skatteavtal

Det måste vara något fel när många boende i en kommun utnyttjar skola och social omsorg men samtidigt inte betalar skatt till kommunen. Så är det i gränskommunerna mellan Sverige och Danmark. I andra gränskommuner vid gränsen till Norge eller Finland betalar människorna skatt där de bor men inte där de jobbar.

Allt sedan den socialdemokratiska regeringen gick med på skatteavtalet med Danmark har skånska kommuner förlorat skatteinkomster till Danmark. Både den förra regeringen och den nuvarande verkar ha underskattat det här problemet. Sydsvenskan skriver i dag om en aktuell rapport från Riksrevisionen som visar att regeringen inte gjort en ordentlig analys av problemen. I går skrev Kvällsposten att "Kritiken måste bli en väckarklockssignal."

Själv har jag så sent som i oktober skrivit en motion om att skatteavtalet mellan Sverige och Danmark måste omförhandlas. Det har jag och andra gjort några gånger tidigare också, både under den socialdemokratiska regeringen och under Alliansregeringen. Nu ska det bli spännande att se om de nya uppgifterna påverkar regeringens syn på det olyckliga skatteavtalet med Danmark.

Olika beskrivningar av nya sjukförsäkringen

Sydsvenskan har just nu en artikelserie om sjukförsäkringen. I dagens nummer refererar tidningen två bloggar om erfarenheter av sjukförsäkringen. En ger en negativ berättelse om en person som nekats sjukersättning och en beskriver positivt ett par som fick hjälp tillbaka tack vare den nya sjukförsäkringen.

Vi får inte glömma hur verkligheten såg ut, innan Alliansen genomförde sina reformer av sjukförsäkring och rehabilitering. Vid den tiden blev många fler människor långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade, ofta utan ha fått några rehabiliteringsinsatser. En forskarstudie i Lund kallade det gamla systemet ”en försäkring för utsortering”.

De senaste åren har sjukskrivningstiderna förkortats ordentligt. Allt fler människor hittar en väg tillbaka. I den nya försäkringen finns tidsgränser för när arbetsförmågan ska prövas. Efter tre, sex och tolv månader sker prövning av arbetsförmågan och avstämning av gjorda rehabiliteringsinsatser. Efter 2,5 års sjukskrivning förs de flesta över till en individuellt anpassad arbetsintroduktion. På så sätt fortsätter inte sjuskrivningen utan att myndigheter, arbetsgivare och den enskilde reflekterar över hur vägar tillbaka kan se ut.

Nu gäller det att gå vidare och rätta till brister som fortfarande kan finnas i sjukförsäkringen . Därför sparar jag uppgifter som kommer om missnöje med reformen. Några frågor som jag tror behöver ställas är:

Behöver lagen om rätt till sjukpeng förtydligas, så att ingen får nej på fel grunder?
Ska ersättningen under arbetsintroduktionen göras om så att ingen behöver oroa sig för sämre ekonomi?
Behöver reglerna om deltidssjukskrivning förtydligas?

Alla Allianspartier och nye socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, är överens om att vi nu ska se över och förbättra delar av sjukförsäkringen. Kristersson beskriver detta 11 nov i DN. Vi är också lika överens om att inte gå tillbaka till den gamla dåliga försäkringen. Tvärtom – jag tror att den nya sjukförsäkringen kommer att räknas som en av de viktigaste reformerna under 2000-taets första årtionde.

3204 riksdagsmotioner inlämnade

Årets allmänna motionstid är nu slut. Under den tiden får ledamöterna motionera om vilket ämne de vill. Det låter mycket med 3204 motioner men det är färre än förra året då 3815 lämnades in. Men då var det också sista chansen före valet att markera politiska prioriteringar.

I år har jag varit med och skrivit 19 motioner dels som första namn och dels som medförfattare. Det är skilda ämnen, exempelvis fornfynd i Skåne, obligatoriskt civiläktenskap och kattägares ansvar.

Sanningen är som bekant att de allra flesta motioner avslås, dels de stora partimotionerna och inte minst de enskilda ledamöternas motioner. Därför menar många att det är meningslöst att hålla på och motionera och att det mest är en terapi för riksdagsledamöter.

Jag håller inte med om det. Även om motionerna blir avslagna under utskottsbehandlingen, kommenteras de i utskottets betänkande och information lämnas om vad som är på gång från regeringens sida i en viss fråga. Ibland är utskottstexten mycket positiv, trots att motionen formellt avslås. En motion kan ofta bidra till att lyfta en fråga till offentlig debatt, som också kan ge resultat. Det finns många tillfällen då ett motionsförslag kommer tillbaka något år senare i en regeringsproposition. Sedan är det förmodligen också sant att de flesta av oss någon gång skrivit en motion som varit onödig eller utanför det som riksdagen ska besluta om.

Först som sist – rätten att skriva motioner om vad de vill måste finnas för folkvalda.